Det här vill jag göra

Den senaste IPCC-rapporten visar att vi inte på långa vägar är i närheten av att hejda den globala uppvärmningen till max 2 grader. Än mindre 1,5 grader, som alltmer ses som den tröskel där vi kommer nå ofattbara konsekvenser som utarmad biodiversitet, extremare väder med större risker för matförsörjningen, höjda havsnivåer och ökade migrationsströmmar. Vid 1,5 graders temperaturhöjning får vi också en självaccelererande uppvärmning där tinad permafrost leder till ökade utsläpp av metangas och där haven inte längre kan absorbera lika mycket av den ökade energin.

I internationella jämförelser pekas Sverige ofta ut som det OECD-land som kommit längst vad det gäller klimatpolitik. Men även vi svenskar tär alldeles för mycket på jordens resurser, och utsläppen från våra transporter, byggnader och mat är fortfarande långt över vad som krävs för att bromsa uppvärmningen. Det är inte minst svenskarnas konsumtion som gör att vi släpper ut ungefär dubbelt så mycket som de officiella siffrorna över Sveriges utsläpp.

Sverige har visat, allt sedan koldioxidskattens införande 1991, att det går alldeles utmärkt att införa tuffa miljö- och klimatåtgärder utan att det drabbar ekonomin negativt. Den ekonomiska tillväxten har varit starkare i Sverige än snittet för OECD-länderna sedan mitten av 1990-talet. Vi kan vara ett föregångsland både vad gäller klimatinsatser och en fortsatt ekonomisk utveckling.

Men nu har vi kommit till en brytpunkt. Den nya specialrapporten från IPCC visar att det krävs en tidigare aldrig skådad och snabb samhällsomvandling. Och en hel del av de åtgärder som skulle krävas för att vi på allvar skulle sänka samtliga utsläpp vi ger upphov till rår inte vi själva över utan beslutas antingen i EU eller i globala organisationer som WTO och olika FN-organ.

Jag har följt FN:s klimatförhandlingar och de senaste tio åren och med egna ögon sett hur EU i förhandlingarna har varit väldigt ambivalenta vad gäller en radikalare klimatpolitik. I ett fåtal frågor har EU tagit på sig ledartröjan. Till exempel när man valde att lyfta in flyget i EU:s utsläppshandelssystem eller som när man nu i veckan röstade för att införa en koldioxidbudget som ett verktyg i EU:s ramverk.

Men när det kommer till de beslut som på allvar skulle göra EU till den skinande stjärnan på klimathimlen så lyser de fortfarande med sin frånvaro. Den absoluta majoriteten av den finansiering för anpassningsåtgärder och utsläppsminskningar i fattigare länder som EU var med och drev fram i Köpenhamn för snart tio år sedan saknas fortfarande. Och EU har undvikit att fatta beslut som på allvar hjälper till att minska de globala utsläppen.

Det behövs helt enkelt en radikal förändring av EU:s klimatpolitik för att klara målet om (max) 1,5 graders uppvärmning och för att vara i närheten av de åtgärder som krävs enligt IPCC:s rapport.

I Europaparlamentet vill jag förankra en målfokuserad klimatpolitik i alla grupper. Jag är övertygad om att det går att få till riktigt ambitiösa klimatåtgärder som accepteras av en bred majoritet i parlamentet. Precis som Isabella Lövin agerade för att förankra en ambitiös fiskepolitik genom att uppvakta och förhandla med andra politiska grupper än den Gröna gruppen i EU-parlamentet kan en nödvändig, radikal klimatpolitik få ett brett stöd.

Jag vill lyfta tre exempel på den nödvändiga klimatpolitik som krävs för att vi ska ha någon som helst chans att klara 1,5-gradersmålet.

1. Avveckla snabbt all kvarvarande kolkraft i EU.

Det kanadensiska initiativ att fasa ut all kolkraft till 2030 som bland annat Sverige, Frankrike och Finland anslutit sig till, bör självklart bli EU-lag. Ett beslut om kolkraftsförbud kan dessutom leda till snabbare utfasning än till 2030 eftersom ett beslut redan nu tvingar medlemsländerna att påbörja omställningen som sedan kan gå fort.

2. Sätt pris och märkning på alla utsläpp.

För att komma åt utsläppen från vår konsumtion, där en mycket stor del uppkommer i länder utanför EU, krävs det både konsumentupplysning och avgifter. Med en obligatorisk klimatmärkning av både mat och produkter som vi konsumerar blir det lättare för konsumenter att välja klimatsmart. Om vi dessutom inför en CO2-avgift på alla varor som inte omfattas av antingen nationella koldioxidskatter eller kostnader som motsvaras av EU:s utsläppshandelssystem så underlättar det konkurrenssituationen för produkter som ger upphov till lägre utsläpp.

3. Klimaträttvisa.

Klimatförändringarna drabbar i dag allra hårdast de som minst bidragit till den globala uppvärmningen. När människor i tropiska länder får förstörda skördar och förändrade försörjningsmöjligheter på grund av våra historiska utsläpp är det vårt ansvar att göra de mest genomgripande insatserna för att minska utsläpp och bidra till klimatanpassning. Förutom att radikalt sänka EU:s egna utsläpp måste vi även bistå med klimatsmart teknik och finansiering till klimatanpassningsåtgärder till de länder som nu utvecklas snabbt ekonomiskt.

De allra flesta politiker i EU har en förståelse för klimatförändringarna, men än så länge saknas det politiska modet att genomföra genomgripande åtgärder som på allvar skulle sänka utsläppen på en global nivå. Enbart genom att samla de politiska grupperna i EU-parlamentet kring gemensamma långtgående klimatreformer kan vi på allvar sänka utsläppen av växthusgaser och eventuellt klara 1,5-gradersmålet. Och jag vill vara med och bidra i det arbetet.